1 juni, 2017

När känslorna tar över

Så var vi här igen, i fällan där jag alltid lyckas fastna. Fastän jag från allra första början tyckte att skolan var pest och pina så vill jag alltså nu, såhär sista veckan inte alls sluta.
Så mycket känslor. Glädje, sorg, tacksamhet, rädsla. Glädje över att jag klarat av första året på utbildningen med mer än godkända betyg och över att jag kommit ett steg närmare mitt mål och drömmen om att bli frititdslärare.
Sorg över att året har gått så fort, över att jag inte njutit mer och tagit till vara på alla tillfällen som givits. Sorg för att jag under de kommande 10 veckor inte kommer få hänga med min underbara klass.
Tacksamhet för de människor jag fått lärt känna under årets gång, de vänner jag fått och den gemenskap, lycka, kärlek och värme jag fått uppleva. Tacksamhet över att jag ha funnit Sandra och Maria som alltid finns, alltid stötar, alltid lyssnar, alltid lyfter och alltid förstår. Rädsla över att allt ska kännas annorlunda i höst när vi kommer tillbaka igen, att någon ska ha hoppat av och att min grupp som jag älskar mer än allt ska bli splittrad.

Alltid dessa ständiga känslor. Vart jag än går följer dom mina fotspår. På gott och på ont.
Med tiden har jag dock lärt mig att det är okej, att känna alltså. Men för det slutar det inte att vara mindre jobbigt. Jag kan helt enkelt inte kontrollera mig själv när alla känslorna kommer rusande på en gång. När känslorna väller över mig som en våg.
I självförsvar stänger jag av för att minska risk för en kortslutning, att känslorna ska ta över min kropp och mitt sinne. Kryper in i mitt skal och stannar där tills nån knackar på och frågar hur det är. En vänlig gest som bryter de murar jag byggt upp och frigör alla känslor. Är så fascinerande att människor jag för mindre än ett år sedan inte ens visste fanns, nu kan  betyder så ofantligt mycket

2 dagar kvar nu. Bara 2.

Det här inlägget postades i Vardag. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *