10 november, 2014

Känsornas ändlösa karusell

Att försöka hålla inne sina känslor, tankar och funderingar är för mig omöjligt då dom tillslut tar över min kropp och mitt psyke till den grad där det känns som om jag ska bli galen om jag inte har någon att berätta dom för. Jag är en sådan person som överanalyserar, fantiserar, drömmer, spekulerar, tänker, funderar, grubblar  och oroar mig konstant och så pass mycket så det känns som om jag ska sprängas. Gå av på mitten och splittras i tusentals bitar som sedan kommer ta år och dar att sammanfoga till den personen jag var. Eller den personen jag blivit då jag innerst inne inte tror man kan gå tillbaka till att vara sitt gamla jag efter att ha fått både kropp, själ och hjärta krossat och förstört. Jag vet att min stora last här i livet är mina tankar och mitt sätt att se på saker, jag vänder allting som händer mig till något negativt och ser alltid det värsta i situationer. Jag vet att det är fel och jag vet att jag måste jobba med det vilket jag även gör så gott jag kan med de små hjälpmedel jag har.

Mitt sätt att försöka släppa och bearbeta när jag inte har någon nära att prata med är att skriva, få ventilera mina tankar och känslor med hjälp av ord och meningar. Små svarta figurer som bildar de jag innerst inne är för rädd att erkänna för mig själv, små svarta figurer som lekande lätt ritar upp det jag drömmer och fasar om och små svarta krumelurer som får omvärlden att förstå vem jag är. Hur vad varför. Nu kommer säkert många av er tänka att ni inte förstår mycket av det jag skriver iaf men helt ärligt så gör det mig inte mycket då denna text är mest tillägnad mig själv och mina tankar. Jag har så mycket saker och upplevelser jag skulle vilja föra ut i ljuset, så mycket känslor och händelser att bearbeta men fastän hjärtat skaver av sorg och fingrarna kliar i iver att få dansa över datorns tangenter tar det stopp. Kanske för att jag är rädd för att bli sårad, kanske för att jag inte vill att ni ska veta precis allt eller kanske just för att en viss grad av sorg aldrig går att förklara för någon utomstående då den är ens egna personliga påhitt som ingen annan någonsin kommer kunna förstå. Men bara kanske.

Det här inlägget postades i Tankar. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Känsornas ändlösa karusell

  1. Cissi skriver:

    Vet hur det är Klara, bara skriva till mig om du vill skriva av dig lite <3 kram

  2. Matias skriver:

    Så mycket ord och tankar.. Jag skulle gärna vilja komma och höra dina tankar och känslor

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *